Waoam!

Ett enda ord surrar i mitt huvud

Och det är inte ens ett namn

Bara ett onomatopoetiskt ord

(nästan)

Waoam!

Waoam!

Waoam!

För att det markerar nånting

Och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad

Och jag måste lugna ner mig nu

Men allting bara spårar

Waoam!

Min hjärna löper amok

Ut i en brinnande verklighet

Eldar överallt!

Världen brinner!

Och jag älskar känslan

Välkomnar den med öppna armar

Låter den bränna ut mig

Vad ska jag göra

Ska jag stoppa den?

Waoam!

Inget stoppar oss nu

När mentala vågor flödar katastrofalt

Som en tsunami över svarta lakan

Och allt är bara ord, bara ord, bara ord

Waoam!

Waoam!

Ditt ord, dina ord

Nu är de mina

Haha!

Jag tar ditt ord och gör det till mitt

Och gör dig till min

Genom ditt ord

När jag inte kan få dig på´riktigt

Och jag är låtsasproduktiv mitt i natten som har blivit morgon

Och ingenting spelar någon roll för orden bara kommer

Och vad ska du göra åt mig

När jag har ditt ord? WAOAM!

En bild

Grah, tankar, känslor, frånvarande, långt bort

Men ändå så nära, så flödande

Jag kan göra vad jag vill

Men gör ingenting

Och allt jag kan tänka på

Är ordet ”Waoam!”

För att det är ditt

För att jag

VILL

HA

DIG

Men aldrig kommer få dig

Och det gör inte så ont som man skulle kunna tro

Även om jag verkligen börjar tröttna på det här med att förälska mig

I folk jag inte känner

Egentligen

Och sedan inte har en chans

Utan går omkring i ett freaking halvår

(Fast det måste väl vara mer nu?)

Och bara längtar

Och spelar bort varje välkommet tillfälle

På ett eller annat sätt

(Jag har aldrig haft tunghäfta så förut

Som på tunnelbanan)

För visst älskar jag dig

Eller hur var det nu?

Nej just ja

Du är en bild

Bara en bild

Och jag har inget sätt att verkligen veta

Hur sann den bilden är.

Du är som jag

Du är som jag

Så fantastiskt mycket som jag

Så fantastiskt annorlunda

Men kan du inte se att du är som jag?

Att du på samma sätt som jag håller kvar i det förflutna som aldrig hände, som aldrig blev, som aldrig kan bli

För att skulle det ha blivit, så skulle det ha blivit då

Och allt är förändrat nu, av det enkla skälet att tiden har passerat,

Att bäst före datumet på den där relationen som blev stående i kylen redan har passerats

Och man har lite dåligt samvete för det

För den var ganska dyr, och man vill inte riktigt kasta den

Så den får stå kvar där, bredvid osten och tomaterna,

Och ibland tittar man på den

Och minns hur bra det skulle ha blivit om man bara gjort något med den

Men nu skulle den inte ens passa i en studentikos pytt i panna.

Och ändå får den stå kvar där

(Du vet hur jag menar, för du är ju som jag)

Tills den börjar lukta illa, och förstör smaken på allt annat

Och fortfarande kastar man den inte

Utan låter den vara kvar

”Bara ett litet tag till”

För man kanske kan hitta ett recept där den passar.

Men sen så börjar det ju lukta i köket också

Och då måste man trots allt tömma ut det

Och tvätta ur kärlet

Och leva med minnet av den förlorade ingrediensen

(Och man inser att medan man väntade

På det magiska receptet

Som skulle lösa allt

Har fler datum passerats

Och nästa ingrediens börjat lukta)

Den stora betydelsen

Kärlek, kärlek, oh underbara kärlek

Vad gör jag inte för att känna dig?

För att beröra dina kronblad, dina taggar

Som du, vad du än är, alltid visar samtidigt

Jag söker, söker i allt jag gör

Nya världar, nya varelser, nya känslor

Jag söker medvetet smärtan i ett blödande hjärta

För blodet är allt liv vi någonsin får

Och känslan när det brinner, forsar, går oss åt huvudet

Är det stora äventyret, det enda som någonsin har en betydelse för mig, för oss

För ett kallt och meningslöst universum, där bara våra medvetanden, våra tankar, våra eldar

Ger oss väggarna, murarna, pansarskalet

Mot alltets hjärtlösa tomhet.

Så kärlek, kärlek, oh underbara kärlek

Vad gör jag inte för att känna dig?

Du som med dina kronblad, dina taggar

För en sekund ger mig bilden av betydelse

I den totala betydelselösheten.