Kamplös generation

Uppväxt i en tid
Där det goda tagit vid
Med silverfat av frid
Där man sluppit att ta strid

Vi har haft det alltför lätt
Jag har alltid varit mätt;
Har man vart av mänsklig ätt
Har "likhet" varit rätt

Vi har aldrig tvingats kämpa
För tanke och idé
Trots en och annan krämpa
Har vi mest följt med.


Men jag undrar: när vi hotas
Nu när "säker" är att fotas
När att jobba är att "botas"
Och välfärden ska skrotas

Nu när jämlikhet blir sägen
Och staten blir benägen
Att ge rika bättre lägen
Är vår uppväxt blott i vägen?

För snart så är det tid,
Ja, det är snart våran tur,
Att för ideal ta strid...

Men vi vet inte hur.

Vi har alltid haft det så bra, version 2

Det är framtidstid
Och i vägskälet
Mellan vad som ska ske
Och vad som förstörs
Ser vi varandra i ögonen
Ler
Och allierade
Under en blå himmel
Vandrar vi tillsammans
Mot ett gemensamt slut
För det som en gång
Kallades mänsklighet.

(För vi har alltid haft det så bra
Att vi glömt bort hur man bekämpar det dåliga)

Vi har alltid haft det så bra, version 1

På väg mot kaoset

Och avgrunden

Går vi självmant

Lockade av illusionen

Att jobb kan "skapas"

Och att lägre skatter

Gör världen

Till en bättre plats.

För vi har alltid

Haft det så bra

Att vi glömt bort

Hur man kämpar

Mot det dåliga.

Inget jag kan göra

Det är så lätt

Att sitta tyst

Och tänka

"Det finns ändå inget

Jag kan göra"

Medan världen brinner

Och allting faller

För vi vill inte bli dömda

Ens av de

Vi hatar

Ens av de

Vi inte känner

Och aldrig kommer känna.

Sedan står vi där

I askan

Och skriker

För att ingen

"Gjorde något"

Och det borde de ju

För det ska man.

(Bara inte jag

För, jag menar,

Det finns ändå inget

Jag kan göra)

Bakom fasaden

Säger hej

Skrattar

Ser på världen med ett leende

Och bakom fasaden

Finns ett hav av tårar

Där mitt hopp drunknar.