Klippor

Livet kan ses som en serie klippor. Höga klippor. Klippor med stup. Klippor vid vilka man balanserar på kanten, och avgör om man vågar hoppa.

Och ibland gör man det. Ibland skickar man ett mail till någon man vill lära känna. Ibland följer man med och åker pulka med ett par människor man inte riktigt är bekant med. Ibland åker man till Gotland trots att man inte har råd, för att personen man känner lite vagt men ändå är kär i erbjuder sovplats. Ibland kysser man den där tjejen.

Ofta slutar det bra, ibland slutar det dåligt. Då och då är utfallet lite för komplicerat för att kunna definieras i så svartvita termer.

Man bygger en långvarig vänskap, hamnar i säng, tappar kontakten och börjar återknyta den igen.

Man ser på film och blir rumskompisar.

Man åker hem och inser att hon nog inte riktigt är ens typ ändå.

Det blir bra, och det blir dåligt.

Och livet rör sig framåt.

För att man vågade.

Livet kan ses som en serie klippor. Klippor vid vilka man balanserar på kanten, och avgör om man vågar hoppa. Ibland gör man det.

Men ibland ser man bara längtande ner, och vänder sig om.

Och så går man hem igen.